Sydön
Christchurch, Mt Cook, Wanaka, Franz Josef, Punakaiki, Nelson, Picton
Januari 2019. Äntligen dags för resan till Nya Zealand där vi i slutet på vår rundtripp skulle landa hemma hos vännerna Bethan och Jan som vi träffade när vi bodde i Montreal. Vi flyttade alltså hem 2001 och har träffat Jan en gång efter det när han var på besök i Sverige (2002 tror jag det var).
Flyg via Hongkong i ca ett dygn och äntligen landade vi i Christchurch där vi fick stå 45 minuter i kö eftersom vi kryssat i att vi hade vandringskängor med oss. Det gick dock snabbt när vi kom fram till en tjänsteman, vi hade nämligen rengjort skorna hemma i förebyggande syfte.
Vi tog därefter en buss in till hotellet och efter att ha checkat in gick vi ut på en promenad och middag.
Dagen efter (25 jan) hämtade vi ut vår hyrbil och påbörjade resan mot vårt första delmål – Mount Cook, eller Aoraki som det heter på Maori – där vi hade två nätter bokade. På väg dit fick vi en föraning om det blå vattnet då vi åkte förbi Lake Tekapo – vilka vackra vyer!
[Länk Aoraki/Mt Cook på Wikipedia]
Första kvällen tog vi en kort vandring upp, upp, upp. Jag hade dragit på mig en förkylning på vägen dit så jag fick stanna när vi var nästan uppe och Jonas fick gå upp själv och titta på Red Tarn som var slutmålet för vandringen.
Dagen efter hade vi bokat en båttur på Tasman lake för att åka och titta på Tasmanglaciären. Vi fick en föreläsning om is och hur man ser att glaciären är på väg att kalva. En mycket kunnig och trevlig guide hade vi.
Tredje dagen innan vi åkte vidare mot Wanaka vandrade vi till en annan glaciär, Hookerglaciären och Jonas verkar ha övervunnit sin höjdrädsla då han utan bekymmer tog sig över de tre hängbroar man var tvungen att passera. Dubbel upp dessutom då vi också skulle gå tillbaka.
Väl framme i Wanaka checkade vi in, tog ett bad i poolen, åkte ner på stan för lite mat och för att gå och titta på och fotografera det berömda ”Than Wanaka Tree” – ett träd som växer ute i vattnet. [LÄNK]
28 januari åkte vi Highway 6 vidare mot västkusten. Vi hade fått veta av Bethan att deras highways inte är som de svenska. No kidding. Det vimlade av One-lane-bridges, dvs broar där det bara var en fil över och möttes man fick ena sidan vackert vänta tills andra sidan åkt över.
Den resan var så vacker, vi åkte från ett brunbränt landskap in i ett regnskogslandskap. Vi trodde ett tag att bilen gått söner för den/det lät så konstigt. Vi stannade t o m men konstaterade då att det var cikador vi hörde. I massor. Vid nästa rast skulle vi fotografera tänkte vi – det var vi inte ensamma om, det fanns fler turister som ville fota. Det fanns dock cikador i överflöd så det räckte till alla. 🙂
Vi var på väg till Punakaiki och på vägen övernattade vi i Franz Josef där det också finns en glaciär men den hoppade vi över och tog istället en kort vandring i skogen . . Vi hann också med ett besök på deras wildlife center där vi kunde titta på Kiwin innan vi sov för att dagen efter fortsätta norrut.
Punakaiki – Pancake rocks [LÄNK]. Sydöns västkust. Fascinerande hur det kan bli. Det är lätt att förstå varför klipporna kallas pannkaksklipporna för det ser ut som stenarna staplats på varandra som pannkakor.
Här finns det också blow holes – hål som, när vågorna slår in, sprutar vatten då det pressas upp underifrån. Jonas och jag började första kvällen med att gå upp och titta då vi hade fått tips om att det är störst chans när tidvattnet är på väg in. Inte såg vi något då inte. Inte heller dagen efter då vi gick en runda till, men sista dagen då vi också åt pannkaksfrukost på caféet hade vi turen med oss. Så häftigt men så svårfångat på bild.
Middagen dag två åt vi där vi bodde och vi fick restaurangens finaste bord med utsikt över havet åt två håll. Det var dock inte bara vi som trivdes där, sandflugorna tyckte också det var ett bra ställe att hålla till på när restaurangen nu så snällt hade öppnat fönstren för dem. De biter och det kliar, men inte på en gång upptäckte vi.
Vi åkte vidare mot Nelson där vi bokat in ett par nätter på ett B&B i utkanten av staden. Efter en natts sömn var det dags för ett besök i Abel Tasman National Park [LÄNK]. Vi tog bilen dit, och gick sedan ombord på båten som tog oss ut längs kusten och släppte av oss vid en strand. Därifrån väntade en 4,4 km lång vandring som skulle ta 1 tim 30 min. Riktigt så lång tid tog det inte men det var inte långt ifrån. Mycket upp i början och sen ner igen för att landa på näst strand där båten hämtade upp oss igen för färd tillbaka till bilen.
Dagen efter var det dags att ta båten över till nordön från Picton.
Nordön
Wellington, Napier, Rotorua, Hobbiton, Waihi Beach, Auckland
På terminalen i Picton fanns en bild som visade hur höga vågor det var. Den visaren stod på ”light” men det betydde ungefär två meters våghöjd.
Det var dock lugnt, man märkte inte mycket av det och efter tre-fyra timmar gick vi i land på nordön i Wellington, hämtade ut en ny hyrbil och letade reda på hotellet.
Vi hann inte med så mycket sightseeing i Wellington då vi redan dagen efter skulle åka vidare mot Napier och ett väldigt fint B&B högt uppe på en kulle. Det innebär att det var inga problem att ta sig ner till centrum, men väldigt jobbigt att gå tillbaka. Man kunde i och för sig ta taxi, men ingen har väl dött av lite motion.
Här hade vi bokat en cykling mellan vingårdar så vi och cyklarna fick skjuts till första stället, vi fick en karta i handen och sen var det bara att cykla. Det var inte alls speciellt långt till stället vi skulle bli hämtade på men det fanns gott om vingårdar att besöka. Vårt första besök blev på det lilla stället Akarangi Wines där vi köpte fyra flaskor och det kanske var här vi insåg att det skulle bli tungt att handla på alla ställen när vi bara hade cykelväskor att ta flaskorna i.
Nästa vingård var riktigt storskalig – raka motsatsen till första stället. Där köpte vi inget men tog olika viner till maten (eftersom vi passade på att äta lunch där).
Tredje och sista stället vi stannade vid – Clearview Estate – var ett trevligt mellanting och där provade vi fem olika chardonayviner och köpte varsin favorit.
[Länk Hawkes Bay]
I Napier besökte vi också National Aquarium och tittade bl a på de små söta pingvinerna. [Länk]
Nästa stopp på resan var Rotorua där vi första kvällen hade ett besök inbokat på Tamaki Maori Village [LÄNK]. En fantastisk upplevelse från det vi blev upphämtade med buss vid hotellet tills vi blev avsläppta igen. Efter en rundvandring med guidning (och utmaningar i form av dansen Haka för Jonas) avslutades kvällen med middag innan hemfärd.
Här fick vi också lära oss lite om ormbunken Silver Fern (som är en symbol för NZ). Undersidan reflekterer ljus och fungerar därför bra som navigeringshjälp kvällstid. [LÄNK]
Dagen efter åkte vi till Waimangu Volcanic Valley. [LÄNK]. Vi tog en självguidad tur och fick ett papper – på svenska till vår förvåning – i vår hand och promenerade därefter runt bland ångande mark och vatten. Vi tittade på Frying Pan Lake, världens största varmvattenkälla, och Inferno Crater och fascinerades över den underjordiska aktivitet som pågick där. Tillbaka kunde man åka en buss vilket var välkommet då det var ganska varmt att promenera.
I Rotorua var vi också förbi the Redwoods ett par gånger. En dagtur då vi tog The tree walk [LÄNK] där Jonas helt magiskt lyckades ta sig över alla hängbroar utan att bli alltför höjdrädd, och en kväll då vi inte gick upp utan vandrade nedanför och tittade på belysningen som de hade tänt. Så vackert.
Från Rotorua gick färden vidare mot Waihi Beach men på vägen stannade vi till vid Hobbiton [LÄNK]. Vi hade egentligen inte tänkt stanna där då vi trodde det skulle vara riktigt ”turistigt” men resebyrån som hjälpte oss boka resan (Australienresor) tyckte aboslut att det var värt ett besök så vi förbokade det och det var vi glada för när vi kom fram.
Mycket turister – absolut, men redan bussresan ut till själva inspelningsplatsen med alla hobbithålor var så bedårande vacker med det böljande landskapet. Det var lätt att förstå varför Peter Jackson valde det här området. När vi gick av bussen mötte en guide oss och vi fick gå i samlad tropp genom området och det var grupper både före och efter oss men av någon anledning märktes inte det så mycket. Vi fick historien om trädet på Bilbo Baggers hus (konstgjort av stål och silikon) och en öl (eller alkoholfritt alternativ) på ”Gröna draken”.
Waihi Beach [LÄNK]- sista boendet innan vi skulle landa hemma hos Jan och Bethan. Vi kom dit på torsdagen och på fredagen och över helgen kom de ner från Auckland och gjorde oss sällskap. Vi bodde ungefär 100 meter från mitten av stranden och ägnade fredagen åt att promenera längs stranden söderut mot Bowentown. Det var lika långt tillbaka och flipflops var inte det rätta att ha på fötterna.
Fredag kväll när Jan och Bethan kom hade vi bokat bord på en restaurang där vi (efter att ha promenerat till norra änden av stranden) åt middag.
Dagen efter hade vi cykling på schemat, Hauraki Rail Trail [LÄNK] från Waihi till Paeroa [KARTA]. Bethan hade lyckats hitta riktigt bra MTB-cyklar och hon och jag tog en kaffe medans Jonas och Jan åkte och ställde en bil i Paeroa. Vägen var vacker, tunneln lång och vattenfallet Jan och Jonas badade i var magiskt.
På kvällen grillade vi hos Jan och Bethan då de fick låna grillen på sitt Air BnB.
Söndag morgon checkade vi ut och tog bilen till norra delen av stranden då vi tänkte hinna med en vandring till en annan strand – Orokawa Beach [LÄNK], en enkel vandring på 45 minuter. Det startade allt annat än enkelt och vi insåg efter ett tag att vi nog tagit fel väg – stundtals var det mer klättring än vandring. När vi kom ner till ”huvudstigen” insåg vi att vi gått fel. Nåväl, Orokawa Beach var fantastiskt vacker och vi fick lära oss varför man inte skulle bada där (det blir djupt relativt snabbt vilket skapar farliga strömmar utåt).
När vi gick tillbaka fick vi lära oss att tidvattnet kan ställa till det. Själva stigen ut runt udden var nämligen bara tillgänglig när det var lågvatten och nu var tidvattnet på väg in. Vi var dock tvungna att passera då vi hade en tid att passa i Auckland där vi skulle lämna in bilen före 15.00 så vi traskade på i vågorna. Framme vid bilen fick vi byta alla kläder då. Den enda som klarat sig någorlunda var Jan som var lite före oss och missade de största vågorna.
Efter att ha lämnat in hyrbilen i Auckland åkte vi hem till Jan och Bethan där vi skulle bo de sista dagarna innan vi flög hem igen. Mycket umgänge och lite sightseeing i Auckland. Middag med hela familjen (förutom Rachel som inte bor i närheten), bullbak när Bethan och Jan jobbade, utflykt till Muriwai gannet colony [LÄNK] där man inte fick ha fågelskräck, middag i Riverhead, kvällspromenad i Devonport och långa samtal om allt som hänt senaste 18 åren.
På alla hjärtans dag var det sedan dags att åka hem igen. Jan skjutsade oss till flyget och vi fick uppleva vår längsta alla hjärtans dag någonsin. 🙂